En kung

Jag halkar i gyttjan och löven på väg ner. Faller, glider ner för slänten i hast. Jag försöker ta en gren, sätter hälarna i marken. Jag försöker slå mig igenom hjärtat, men bara halva är med. Uppgiven stannar jag när slänten planat. Smutsig under på ben och kropp. Långsamt samlar jag ihop kroppen uppåt. Jag fastnar på knä, med huvudet böjt framåt. Så blir jag krönt. Med en krona av löv reser jag  mig upp. Så står jag upp, jag är kung.

Kapten

Ensam på en ö ser jag ut över havet. Jag står där och kisar. Med handen uppfälld över ögonen för att skyla dem från solen. Jag blickar fram. Det finns ingenting därute. Vågorna rullar mjukt, det är inga gäss på sjön. Egentligen tittar jag inte alls ut. Jag tittar in. Jag väntar. Låter tiden och tanken strömma igenom mig, med havets lugn. Ögonen fylls till bredden av tårar, de rinner ner för kinden. Jag säger: "Kapten! Kapten!"
En sprucken röst, en sprucken strand.