Ensam på en ö ser jag ut över havet. Jag står där och kisar. Med handen uppfälld över ögonen för att skyla dem från solen. Jag blickar fram. Det finns ingenting därute. Vågorna rullar mjukt, det är inga gäss på sjön. Egentligen tittar jag inte alls ut. Jag tittar in. Jag väntar. Låter tiden och tanken strömma igenom mig, med havets lugn. Ögonen fylls till bredden av tårar, de rinner ner för kinden. Jag säger: "Kapten! Kapten!"
En sprucken röst, en sprucken strand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar